Jag vet inte vad som grep mig men mitt i allt började jag känna en tung sorg i mig.

Det kändes som om hjärtat skulle när som hellst sluta slå och jag skulle sluta andas i följande sekund som går.

Det kändes som om någon kom och strypte mig, hårt och våldsamt, utan amnesti.

 Då förstod jag, då fattade jag det, -ja, jag fattade..

Den sorgen som dök upp nu är flere dar gammal, hade inte haft tid att hantera denna sorg,

hade alltid begravit den när den var på väg upp.

Mitt hjärta är i bitar i en annan persons hand, fick den inte tillbaka och nu vill jag inte ha den mera.

Keep the heart becouse it's now a part of you, it became a part of you when I gave it to you. Do whatever you want with my heart becouse it's allready broken, it doesn't matter if you step the heart with a knife, it has allready stopped beating.

.. I have no tears left to cry, they have dried up.

I have no feelings left, they have died out.

I have no words to say, they have attenuated....

Lördagar är rätt så sköna tycker jag, man får sova länge (om man kan altså) och det är inte brottom och

man får äta sin frukost i lugn och ro. Denna lördag hade nått speciellt i sig, nått som man hade väntat på rätt så länge men när man hade nyligen vaknat så kändes det totalt absurt.

 Efter frukosten torkades dammen från alla små ytor osv bara pga en "nätkompis" skulle komma över.

Vid halv två tiden klev jag på min über fina scooter och hämtade honom från busshållplatsen le Lovisa.

Senare på dagen cyklade vi runt Lovisa och jag berättade vår stads histora bit för bit (av vad jag mindes ;P)

På kvällen mysade vi med en film -Terminator 3 - och missade ESC (wooooops...)

 Jag sovde dåligt på natten och vaknade nu och då -irriterande- troligen när det var så hett..

 Tack gode gud att man hade ledigt den dagen, om jag skulle att hamna vara i skolan den dagen sulle jag ha varit död. När solen skiner ute kan jag inte bara sitta stilla inne, jag måste få gå ut ibland i alle fall. Hur som helst mamma hade bestämt att jag skulle städa på grund av att en "nätbekant" skulle komma över på lördagen.

  Jag vaknade konstigt tidigt nog -kanske för att solen lyste in i mitt rum mellan gardinerna?

Trögt och motvilligt steg jag upp, varma sängen var nog lite för bekväm :)

Frukosten blev lite längre än tänkt -tre timmar lång- när man skrev sin första dikt -på dator ofc- samt satt och åt.

Mamma kom hem och hämtade pappas telefon när papisen hade glömt den hemma på morgonen. Mamma blev nog lite förvånad när hon såg mig så 'tidigt' upp -kvart före tio- och äta morgonmål.

 När mamma hade gått fortsatte jag med vad jag höll på med -dikten- tyverr höll jag på med allt annat och på så sätt "fastnade" jag framför datorn.

   Mamma kom hem för att äta lunch och sjutton vad hon blev sur -nej inte sur utan verkligen arg- på mig när jag hade inte börjat städa (ojssan.. :S) hon frågade att vad hade jag gjort på alla dessa tre timmar

och mitt korta svar blev "skrivit en dikt...."

   Jag städade tills jag tänkte att 'fy fan jag vill ut', så jag tog cykeln under mig och började cykla mot lilla Lovisa. Solen sken varmt mot ansiktet och jag kunde njuta av solen till fullo.

          Dagen närmade sitt slut med fortsatta städningar tills det var dags att gå och lägga sig.

Det skär i mitt hjärta så djupt att det svider, det tar illa att se dig gå men jag måste förstå -vill jag inte- .

Sakta innombords jag lider men jag tiger.

Du fick mig glömma världen och du tröstade mig, du fick mig skratta!

Nu är mina fötter ömma och jag faller, framför mig ser jag bara galler.

Tänkte att kärleken skulle vara evig men denna väg blev stenig, inget liv som dans på rosor, istället en smärtsam väg, som om på skärvor och det tar ont.

Nu hänger mitt hjärta i många revor, mitt hjärta blöder. Mitt hjärta har 1000 skrevor men jag döljer allt och följer öden som är mitt, därefter väntar bara döden. Sakta glider jag i stora havet av tårar utan några årar. Jag andas sista andetagen och hoppas att aldrig mer behöva vara vaken. Mina ögonlock stängs och nu tar jag en glimt till paradiset och till sist en ordentlig titt, denna kärleken har frusit.

Ensam - ja, det är jag.

Jag är så liten att om man skulle leka kurragömma, så skulle man glömma att jag finns.

Ingen skulle märka att jag sitter kvar eller har försvunnit från den platsen jag var.

Ensamheten kan bara hänga över en som en skugga eller kanske kan den lite lugga, man är medveten att man är ensam, att alla andra har någon förutom man själv -man kom inte med i vänskapsleken. Man fick på käken-

Liten och ynklig, bortglömd -undan gömd- hoppas på att någon märker mig, att någon skulle ha ett hjärta i sig.

Ett litet 'hej' skulle inte vara mycket begärt -det skulle jag kunna vara värd!

Ensam- ja, det är jag- änn i dag.

Dikten är för alla som känner sig ensamma -både unga och gamla-