När du påstår att tilliten icke existerar, tar det ont.
Inte bara mentalt, utan fysiskt ont. Som ett slag i ansiktet.
När jag säger till dig att jag litar på dig, då gör jag det -ärligt.
När jag tvekar på nått, har jag alltid min orsak 'varför', speciellt när det involverar Karin i saksammanhanget. Henne, om någon, litar jag inte på och hennes ord är bara lögn.
Det som förvånar mig, är att du tvekar på att jag skulle icke älska dig. Ett annat slag i ansiktet.
Har jag inte uttryckt mig väl och har det blivit oklarheter eller nått..
Producera detta text är som jag skulle skära upp armen, från fingret till axeln.
Att jag vet inte vad jag vill? Med vilka argument?
Ja, i vissa sakområden har jag ingen aning om vad egentligen vill jag. Men när det gäller dig, är jag lika målmedveten som skottet som penetrerar skinnet och köttet för att nå hjärta.
Ibland känns det som du skulle inte ha fattat än hur mycket egentligen jag älskar och litar på dig...