Talade tidigare om denna text. (fick ha kommatecken men eg. skulle man inte få ha :D )

Skriven fredagen den 08.03 2013

fick ett sms mitt på timmen, öppnade nog och läste några rader, låter det vara

o så härligt skulle det vara att se i ögonen på morgonen, tänk om jag skulle få se honom

i ögonen en vacker morgon och säga

go morin, ha du sovi gott å

han skulle svara till mig vad som hällst men han skulle svara

om denne morgon skulle vara början utav ett veckoslut skulle man inte behöva stiga upp utan bara vara,

känna honom krama om mig, känna hans andetag i min nacke samt känna hans starka

händer på mig, allt över mig, det skulle vara skönt

kanske man skulle somna om igen, bara sova med den personen som man bryr sig om, som man älskar

o du, som är där ute, kan du dyka upp, jag behöver dig, jag behöver ditt stöd, din närhet och förstånd

om,när, hur, var, varför kan man väl strunta i väl

menar om man är kär så ser man ju inte på hurdan personen egentligen är

kärleken är blind och dör för den delen

man kan inte förutspå när man blir kär, det är bara helt omöjligt,

ibland känns det som om jag skulle bli kär i varje snygga kille som jag ser, det är ju inte klokt,

sist och slutligen hamnar jag i den tanken att jag är inte fin,söt,härlig,sexig utan ful,fet,äklig kärring som ingen vill ha

Det här som det känns ungefär varje dag... Jag drömmer om en person som skulle tycka om mig sådan som jag är, någon som skulle säga till mig på morgonen att han älskar mig oberoende hurdan jag är.

Det känns nedrande när folk kollar ner på mig och tycker att jag är mindre

värd än alla andra för att jag är den som jag är. Jag mår inte bra innanför mig fastän jag ler och är allmänt 'gald'.

Jag kräver någon här. Jag kan inte tala med mina föräldrar, för att de tycker att det vad jag försöker beskriva till dem  kan automatiskt klassificeras som tonårens 'angst'. Gud, om folk bara visste hur det egentligen det är med mig, bara de visste hur jag egentligen mår...

Jag vet inte vad som grep mig men mitt i allt började jag känna en tung sorg i mig.

Det kändes som om hjärtat skulle när som hellst sluta slå och jag skulle sluta andas i följande sekund som går.

Det kändes som om någon kom och strypte mig, hårt och våldsamt, utan amnesti.

 Då förstod jag, då fattade jag det, -ja, jag fattade..

Den sorgen som dök upp nu är flere dar gammal, hade inte haft tid att hantera denna sorg,

hade alltid begravit den när den var på väg upp.

Mitt hjärta är i bitar i en annan persons hand, fick den inte tillbaka och nu vill jag inte ha den mera.

Keep the heart becouse it's now a part of you, it became a part of you when I gave it to you. Do whatever you want with my heart becouse it's allready broken, it doesn't matter if you step the heart with a knife, it has allready stopped beating.

.. I have no tears left to cry, they have dried up.

I have no feelings left, they have died out.

I have no words to say, they have attenuated....

Det skär i mitt hjärta så djupt att det svider, det tar illa att se dig gå men jag måste förstå -vill jag inte- .

Sakta innombords jag lider men jag tiger.

Du fick mig glömma världen och du tröstade mig, du fick mig skratta!

Nu är mina fötter ömma och jag faller, framför mig ser jag bara galler.

Tänkte att kärleken skulle vara evig men denna väg blev stenig, inget liv som dans på rosor, istället en smärtsam väg, som om på skärvor och det tar ont.

Nu hänger mitt hjärta i många revor, mitt hjärta blöder. Mitt hjärta har 1000 skrevor men jag döljer allt och följer öden som är mitt, därefter väntar bara döden. Sakta glider jag i stora havet av tårar utan några årar. Jag andas sista andetagen och hoppas att aldrig mer behöva vara vaken. Mina ögonlock stängs och nu tar jag en glimt till paradiset och till sist en ordentlig titt, denna kärleken har frusit.

Ensam - ja, det är jag.

Jag är så liten att om man skulle leka kurragömma, så skulle man glömma att jag finns.

Ingen skulle märka att jag sitter kvar eller har försvunnit från den platsen jag var.

Ensamheten kan bara hänga över en som en skugga eller kanske kan den lite lugga, man är medveten att man är ensam, att alla andra har någon förutom man själv -man kom inte med i vänskapsleken. Man fick på käken-

Liten och ynklig, bortglömd -undan gömd- hoppas på att någon märker mig, att någon skulle ha ett hjärta i sig.

Ett litet 'hej' skulle inte vara mycket begärt -det skulle jag kunna vara värd!

Ensam- ja, det är jag- änn i dag.

Dikten är för alla som känner sig ensamma -både unga och gamla-